söndag 29 november 2009

Mörker och adventsmys

Julen verkar även existera i Mumbai. Vi har hitta några exempel på julskyltning. Det första som vi hittade kanske bör ses i mörker, en fantasifullt skapad "julgran".

Det finns ganska rikligt med julpynt på det varuhus där vi handlar en del mat. Vi letade något som kunde passa vår mer skandinaviska stil och se där ... mitt i allt ihopa finns kransar eller hjärtan gjorda av tallkottar! Naturligtvis var de till-piffade med både det ena och det andra så vi lät dem vara kvar i varuhuset.










Allt är möjligt i Indien men vi vågade inte riktigt lita på det så med lite import från fosterlandet lyckades vi fira 1 advent. Svetten lackar i pannan men det är inte på grund av julstress.


Vi hade laddat under dagen vid poolkanten och kände oss i stämning när mörkret lagt sig och vi kunde relaxa ute på vår lilla balkong. Glöggmuggen i ena handen och svenska pepparkakor i den andra, ett ljus i adventsstaken och stunden är fullbordad.
Stämningen blev helt rätt och det kändes nästan som vi hade någon som satt och tittade på oss....

Minsann... kolla vem som smög sig fram och spanade! Det var nog doften av Mor Annas pepparkakor som lockade.





Även i Mumbai kan man alltså hitta den riktiga adventskänslan. Vi har pyntat efter bästa förmåga och allt vi använt har vi hittat i Indien. Adventsstjärnor kostar 10 SEK och ljusslingor ca 15 SEK så det är ju lätt att köpa mer än man behöver.



Det blev en fisk och skaldjurssoppa till adventsmiddag och med värmen från den tillsammans med glöggen och +27 ute så är det lite svettigt. En kall öl till maten sitter ju aldrig fel så det fick det också bli.
Hoppas alla haft en skön advent och snart är det jul. Innan dess ska vi berätta om våra gäster och nattlivet i Mumbai.

fredag 13 november 2009

Drama i luften


En liten rapport från Mumbai och hur det kan vara att vänta på en flygplats.

Jag (Roy) skulle flyga till Chennai på onsdag morgon och min chaufför körde mig till flygplatsen.
Det var en mulen dag vilket egentligen är ovanligt just nu så chauffören sa på knaglig engelska " Today it is coming". Jag trodde att de var lite regn på gång för vi hade snackat om det. Lade inte detta på minnet och tänkte inte så mycket på saken.

Väl på flygplatsen så fick jag info att mitt flyg från Mumbai till Chennai var försenat 1 timme. Ja, ja tänkte jag det är väl inte så anmärkningsvärt för det pågår underhåll av den enda och största landningsbanan varje tisdag. Jag tänkte att det är väl "sviter" från gårdagen.

Väl in-checkad och säkerhetskontrollerad så sitter jag i avgångshallen med en TV skärm framför mig med nyheter på hindi. Det enda jag kunde läsa och förstå på teven var "Cyclone alert". Jag tänkte att det är nog över östra delarna av Indien. Men något var lurigt för det visades en karta på TV skärmen och den indikerade att det var Maharasthara som skulle drabbas (delstaten där Mumbai ligger). Jag tänkte att det är väl inte så farligt.
Det blev tid att gå ombord på flyget, en 1/2 timme senare än planerat nu ca 1 1/2 timme sena).

Väl ombord hände inget mer. Vi stod kvar på plattan utanför terminalen. Det blev ganska oroligt och en passagerare nära mig började oja sig om att vi svälter och hur skulle han nu hinna till sina möten i Chennai. Det var så besvärligt för honom och han vill stiga av planet. Pursen kom och det snackades vilt i bakre delen där vi satt. Efter en stund tog jag till orda och sa att vi faktiskt befinner oss i ett flygplan, kollektiv trafik vilket innebär att det finns risker och faktorer som vi inte kan påverka. Jag uttryckte min åsikt att jag inte kan acceptera att den upprörda mannen skulle tillåtas stiga av planet (vilket skulle leda till minst en timmes ytterligare försening) och frågade pursen " Should this single passanger rule this flight?"
No, no, no he will not leave the aircraft, svarde pursern.
Jag sa då "Stop this discussion, it is carzy, why do you act like this". Alla tittde på mig som om jag kom från månen men den upprörda mannen blev tyst och lugnet lade sig .
Vi satt fortfarande kvar på plattan efter ca 3 timmars försening. Kaptenen informerade att ett flyg på start banan drabbats av en däcksexplosion och behövde bogseras bort innan vi kunde starta.
Efter 4 1/2 timmes väntan kom vi äntligen iväg.

Nästa dag läste jag i tidningen att det var en nödlandning på Mumbais airport 11.26, dvs under tiden vi satt och väntade på att få starta. Den nödlandingen gick bra men förorsakade "kö" av flyg i luften och det förklarar mitt flygs sena avgång, planen som köade i luften fick ju landa först innan vi kunde få tillstånd att starta.
Där hade jagsatt jag i ett flygplan intet ont anande om att det pågick en nödlandning ett par hundra meter bort och med ganska förvirrad informerat om att en cyklon var på väg mot Mumbai.
Jag hade ju lämnat "eländet" och var lättad över att Karin var i Sverige.

Cyklonen förorsakade stora regnmängder och fyllde på Mumbais färskvatten reserver med 2.5 billon liter vatten (undrar hur mycket det egentligen är?).
På mitt kontor i Mumbai fick personalen en ledig eftermiddag för att hålla sig hemma och inomhus. Skolor och företag stängdes.
Cyklonen hade tydligen halverats ute till havs innan den nådde Mumbai hade den minskat i styrka och passerade Mumbai utan att orsaka större skador. I delstaten som helhet omkom 7 personer och stora skador på vin odlingar, jordgubbsodlingar och andra grödor verkar vara omfattande och påverka mat priserna.

Till hela historien hör att dagen innan jag skulle flyga till Chennai hade ett mindre KingFisher flyg glidit av landningsbanan och evakuerats via nödutgångarna. Jag hade ingen aning om det när jag flög men läste i tidningen dagen efter om all det som hänt och som jag egentligen var nära men samtidigt långt ifrån.
Tänka sig vad som kan hända på en flygplats en "vanlig sketen onsdagsmorgon".

lördag 7 november 2009

På jakt efter det "vilda" livet

Så fick vi då besök från kära gamla Svedala, Jan, Gunborg, Magnus, Lars och Anders landade på Mumbais flygplats.
Resan hade gått via Oslo och Istanbul så först lite sova och sen ut i vimlet.















Nästan hela familjen tog tillfället i akt att gå till frisören. Inga bokningar och sådant trams. Två manliga frisörer fanns på plats och en tredje ordnades snabbt fram till alla Brander junior. Gunborg fick en kvinna som klippte och två kvinnor som blåste håret torrt och fönade det.
Nu var hela familjen klar för att starta sin semester efter lite sömn, lite mat och skönhetsvård.


Vi besökte Juhu beach i solnedgången och vi var inte direkt ensamma.














Lite mat är ju aldrig fel så vi provade det indiska köket vilket föll all ganska bra på läppen




Vi kopplade av en dag vid poolen på The Club så att alla kunde göra av med lite spring i benen.

Det är mycket att titta på när man kommer till Indien och trafiken är kanske det som först fångar allas uppmärksamhet. Vi åkte både taxi, Roys bil med chaufför och rikshaw. Alla var faschinerade av mängden fordon och den obegripliga "ordningen" i trafiken på gatorna.


Efter en helg tillsamamns med Karin och Roy så var det dags att åka på en tur till Lakshadweep (Lakadiverna). Flyg igen från Mumbai till Cochin med övenattning på hotell. Nästa dag var det flyg till Agatti island och åter i en lugn och stillsam miljö.

Efter fem nätter på stranden med havets vågor som musik så kom alla tillbaka till Mumbai. Karin fick vara reseguide och lotsa till olika sevärdheter och shopping. En rundtur med proffsguide ordnades så att alla skulle lära sig lite mer om Indien och den myllrande stadens kultur och historia.



Det blev Gateway of India, Taj Mahal hotel, Leopolds cafe där handlingen i Shantaram utspelar sig, Hanging Garden, Maine Drive ett Hindu tempel och lite annat smått och gott samt Mahatma Gandhi museet. Det som verkade ha gjort störst intryck var toalettbesöket på Thaj Mahal hotellet där personalen spritsar tvål i handen, öppnar kranen och lämnar tjusigt över en liten linnehandduk för att torka händerna med. Undrar vilka kvalifikationer man ska ha för att få det jobbet?




Efter den dagens alla intryck så var alla ganska trötta. Nästa dag så blev det shopping och den sista dagen blev det en utflyckt till Sanjai Gandhi National Park. Här finns tigrar, lejon (mycket väl inhägnade) och ett stort område med 109 buddistgrottor.


Trots att denna park ligger helt omgiven av Mubai var här helt tyst och vi kunde höra fåglar. En koloni med röd- och vit-ansikts apor förde ett himla oljud ibland men annars var det som att komma ut i skogen i Sverige, lugnt och stilla.

All var lite oroliga över att det fanns pytonormar och andra giftiga ormar i parken men vi klarade oss utan att stöta ihop med nogon av dessa ruskiga djur.



Så var det dags för avskedsmiddag och att packa väskorna. Efter nästa två veckor i Indien så hade det fyllts på i väskorna med massor av presenter till släkten där hemma.


Allt fick plats trots att det gick diskussioner om att det nog behöv införskaffas en väska till.
Karin och Roy tyckte att det var väldigt kul att få besök och hoppas att jakten på det vilda livet både i och utanför staden kommer att leva kvar i minnet hos hela familjen i Torphaget en lång tid framöver.
Tack för att ni tog er tiden att besöka oss.