Ram ram

Uppför trappan och ta plats på rad 15 A och C, för att flyga till Radjistan. Vi har länge pratat om denna resa för vår vän Shilpa är från Udaipur och hon har berättat om denna delstat där mycket av makten funnits och rikedomarna frodats.




Vår resplan var att komma till Jodphur (den blå staden) efter lunch för att hinna titta på fortet. Checka in på ett hotell för att nästa dag resa till Jaisalmer som kallas den gula (guld) staden (4 timmars bilresa på fin fin väg). Här var planen att besöka fortets museum och sen checka in på vårt hotell som ligger inom fortets murar. Därefter ut i öknen följande dag med ökensafari och övernattning i tält. Sen tillbaka till Jodhphur för ett besök i palatset. En natt till i Jodhpur och en utflykt till en byn Salawas där det vävdes mattor, innan flyget till Mumbai gick. Vi var nästa lite svettiga av tanken på att hinna allt men som vanligt i Indien, allt ordnar sig. Den här resan hade vi ordnat utan resebyrå så det kändes bra för visste vad som var bokat eller inte.

Viktor som var hotellägare hälsade oss välkomna och rummet var förberett. Ett trevligt rum med utsikt mot trädgården. Det visade sig senare att den chaufför Viktor bokat åt oss faktiskt kunde prata och förstod engelska (det var vårt krav efter vår resa i Kerala) och han var dessutom oerhört hjälpsam, en riktig klippa skulle det visa sig.
Slängde in väskorna på rummet och begav oss mot Jodhpurs fort.







Vägen i till Mehrangarh fortet var finurligt konstruerad. Sju mäktiga portar att gå igenom med branta lutningar på vägen in, allt för att hindra fiendens här med elefanter att komma in i fortet. Grunden till fortet som ligger på en 125 meter hög klippa lades redan 1459 men det var under mitten av 1700 och 1800 talet som fortet förändrades till de vi kan se idag.
En paus på vägen genom portarna för att beundra utsikten över den blå staden.
Väl inne i fortet kunde vi beundra all grannlåten som fanns och hur maharadjan levt där på sin tid.















Detta var favorit rummet för maharadjan som levde här 1843-73. Såg en tavelutställning på alla maharadjorna och de verkade ha varit vid makten ca 2-10 år, sällan längre så det var nog ett tufft liv trots alla hustrur och konkubiner.





Mycket lyx och flärd för maharadjan och hans hov men det krävdes nog många tjänare för att hålla ordning på allt. Vi hittade en extragäst som hängde kvar och undkommit städpatrullen (såg ut att ha fastnat för några år sedan men Karin tror att den levde).









Vackra salar med mycket guld och spegelmosaiker.

Vi stannade och spanade mot palatset borta i fjärran och drömde om hur fantastiskt det kunde vara. Men inte mer sådant idag. Dags att bege sig till marknaden runt det gamla klocktornet nere i staden. Vår chaufför var orolig för oss och ville inte släppa av oss men till slut blev det som vi ville.
Här mötte vi en annan verklighet när vi promenerade i vimlet bland hästar, kossor, kameler och människor. Nu var alla dofterna tillbaka igen där koskit och kryddor, grönsaker och allt annat blandades till en doft (odör på vissa ställen där kossorna kissat). Charmigt men lite bökigt och man fick verkligen se sig för var men placerade foten!


På marknaden kunde man hitta nästan allt möjligt och i det närliggande gränderna fanns det som eventuellt saknades på marknaden.

























Mörkret sänkte sig och chauffören ringde oroligt och funderade på var vi var. Vi avslutade snokandet i gränderna och åkte till hotellet. Den kvällen var det en buffét uppdukad i trädgården och efter att en busslast med bönder från Frankrike väl anlänt så började underhållningen. Det var en grupp som spelade och dansade traditionella danser där det plockas upp pengar med ögonlocken.

Kvinnorna var klädda i vackra dräkter med mycket glitter och mynt som rasslar när det rör sig rytmiskt till musiken. Sätt er till ro och titta på dessa 49 sekunder och missa fram för allt inte inte slutet...




Vi sov sött på vårt mysiga rum och fick frukost nästa morgon innan vi reste vidare mot Jaisalmer.















Ingen kamel men väl en liten Toyota tog oss genom öknen.

Bara vara i Varkala

Varför reser man till Varkala? Är du hindu så kommer du hit för att besöka Janardhana Swamy templet, där du ber och sen beger hindun sig ner till stranden som kallas papanasam (det betyder sydaförstöraren). Väl på stranden blir det ett dopp i havet och där spolas synderna bort.

Nu var det nog inte på grund av detta som vi drog hit. En annan anledning att åka till Varkala är att det kanske är en av de bästa stränderna i Indien utanför Goa.

Det var inte helt enkelt att hitta även om det var gott om skyltar.



Vi kom ju i arla morgonstund på grund av att vår chaufför var rädd för dem som arrangerade en strejk bland buss- och lastbils-chaufförer. Resan på 14 mil gick ju ganska snabbt eftersom det var natt och lite trafik. Vi såg inga tecken till strejkaktiviteter men hur som helst fick vi en hel dag i Varkala tack var den tidiga starten från husbåten.
Vår resort var ganska trevlig, lite mindre med enbart 12 rum. Trots tidig ankomst blev våra rum klara och vi kunde lägga oss och sova en stund innan frukost vid 10-tiden.


Dags att testa den kända stranden. Den var ren och fräsch och vattnet var OK. Ganska stora vågor så vi njöt av dessa. Solen kom fram och efter ett par timmar var det dags för lunch.





Återigen serveras öl i "hemlighet" men nu det kom det inte in i temugg utan i glas med servett runt. Flaskan fick dock inte stå på bordet. Maten var bra och vi lät oss väl smaka.

Verkala visade sig vara en plats dit svenskar åker och vi träffade på flera nordbor. På vår resort bodde det inga svenskar men väl en trevlig familj från UK som såg redan när vi i Munnar. Mamman i familjen fyllde år där och det bars in födelsdagstårta under middagen en av kvällarna i Munnar. Vi blev tillfrågade om vi ville ha lite av tårtan som de inte orkade äta upp. Vi var mätta och tackade nej så vi kom aldrig till att snacka med familjen där, men nu blev det desto mer snack vid poolkanten.


Henrik visade bilder från Lakshwadeep och berättade om vår snorkling och dyk där.

Vi promenerade längs kanten av klippan som Verkala är byggt på. Mycket turistigt och det positiva med det var alla restauranger som vi kunde välja att äta middag på.

Strax innan skymningen föll plockade alla restauranger fram sina fiskar och skaldjur och presenterade dem på isbädd (i bästa fall) på sidan om sin inkastare. Karin hade läst igenom guidebokens tips om var man skulle äta middag men vi valde ett ställe som Sunil och Shilpa hade testat när de var i Varkala i oktober.



Äntligen fick vi fisk och skaldjur igen, nu lagade av en kock som kunde sitt jobb. Smakade smaskigt gott. Precis så ska det vara på en semester, hav, pool, sol, strand och middag ute en varm tropisk natt. det blev ett lysande slut på vår semester. Nästa dag bar det av till Trivandrum och flyg tillbaka till Mumbai för att fira nyår. Ovanligt bekväma stolar i avgångshallen i Trivandrum. Det verkar vara typiskt för flygplatser i södra indien.

Backwater utan flyt

Vi anlände en tidig kväll till Kumakom för att bo på resorten "Backwater Ripple". Det åskade och efter att vi checkat in när vi satt på vår altan så kom regnet. Det var varmt och skönt så det gjorde inget med lite regn. Tog oss till restaurangen där det bjöds buffé. Vi var inte sugna på det utan ville ha tandoorigrillade räkor och fisk nu när vi var tillbaka vid vattnet och havsnivån.
Efter lite diskussion med servitörer och hovmästaren så kom vi fram till att vi kunde komma tillbaka om en timme, för det var den tid det skulle ta att tända tandoorigrillen. Middagen smakade bra och det var sent på kvällen så vi gick och nannade på våra rum. Nästa morgon när vi steg upp solen sken igen.
Enligt vår resplan så skulle vi tillbringa förmiddagen på vår resort och bli hämtade av vår husbåt klockan 1.30. Härligt tänkte vi. Ligga vid poolen och läsa en bok. Skönt med en dag utan att åka bil.















Åt frukost i lugn och ro och gick till rummet för att byta om till badkläder. På vägen till rummet mötte vi vår chaufför som började snacka om att vi skulle åka från resorten vid 11.00 tiden. Vi fattade inte varför. Efter att ha pratat med resebyrån så blev det klart att båten skulle inte komma och hämta oss vid resorten utan vi skulle resa till båten, en två timmars bilfärd. Helt klart något som vi inte alls var eniga med resebyrån om! Det var inte vad vi beställt men efter flera samtal till resebyrån och kaptenen på båten så var det bara att packa och ge sig av i bil till Alleppy, där husbåten väntade.


Efter att bunkra lite vin och öl inne i Alleppy (tips från våra vänner i Indien) då det enbart bjöds vatten/läsk på båten. Sprit och vin såldes bakom galler och köandet var typsikt indiskt, alla försöker vara först i kön, något som jag däremot inte lyckade speciellt bra med.


Henrik tog tillfället i akt och kollade på motorcyklar under tiden jag köade.






Efter "tankning av öl/vin" körde vi vidare på väldigt smala och guppiga vägar. Vi funderade på vart vi var på väg då det knappt var väg längre, mer en bred stig som vi körde på. Slutligen kom vi fram till vår båt.




Vi träffade en representant från resebyrån som hälsade oss välkomna. Han berättade om programmet för vår tripp med husbåten. Efter starten och stopp för att köpa stora räkor skulle vi få lunch.















Därefter försätta resa runt i backwaters kanaler under eftermiddagen för att ankra upp vid 18.00 tiden, på samma plats som vi startat. Efter 18.00 kunde båtarna inte köra på kanalerna för fiskarna lägger ut sina nät vid den tiden.

Lunchen serverades, ganska typisk sydindisk mat med mest vegetariska rätter. Kanske inte riktigt vad vi längtade efter:



Snackade med kocken på båten och vi försökte förklar hur vi ville att räkorna skulle tillagas. Karin var ute i köket och fixade en marinad. En timme senare när vi av en händelse kom till köket igen så stod våra räkor framme och gottade sig i värmen. nnu en insats i köket för att få räkorna ner i kylboxen.





Efter lunchen kunde vi njuta av båtresan och det var ett fascinerande landskap vi färdades igenom.
Stora risfält på sidan om kanalerna. Längs kanalen bodde folk och vi såg hur kvinnor stod och tvättade kläder vid kanten av kanalen, barn som badade. Allt verkade hända längs kanalkanterna.












Vi var inte den enda husbåten som körde runt på kanalerna så ibland såg vi 10-15 andra båtar som gled fram. Alla båtar såg lite olika ut och några var riktigt stora med 3-4 sovrum.

Kocken diskade i kanalvattnet. Klicka på bilden så syns det. Lite pittoreskt!













Resan gick vidare och vi njöt av stillheten och livet längs resvägen. Gustav tog tillfället i akt och styrde båten en stund, tryggt övervakad av kaptenen.



















Skymning började komma och fiskarna kom paddlande i sina kanoter med näten redo att läggas ut för natten.


Middagen serverades och vi såg fram mot att få våra räkor lite läckert serverade. Vi tappade haken när vi såg vad som kom in. Några helt dödstekta/friterade räkor och krymt radikalt. De var alldeles stenhårda. Väl stekta kan man ju säga. Vi skattade efter en stund för det hela var ju ganska komiskt. Vi skulle nog inte lagt oss i tillredningen av räkorna för nu blev det något som kocken inte var van att göra.

Till historien hör att vår chaufför redan efter frukosten i Kumakom pratade om att det skulle vara en strejk nästkommande dag, d.v.s. när vi skulle resa från husbåten till vårt sista stopp på resan. Efter mycket om och men så blev beslutet att vi skulle stiga upp klockan 03.00 för att resa till Verkala och komma fram dit innan streken började, 06.00. Där försvann den "frukosten i lugn och ro" på husbåten. Vår besättning var uppe med oss och fixade dubbelmackor med omelett som vi fick med oss att äta på resan. Väl på landbacken igen var vår fantastiske chaufför på plats med ficklampa och visade vägen till vår bil.

Vår båtsemester blev inte riktigt som vi tänkte oss men vad gör väl det? Det var en resa i en annorlunda och intressant miljö som vi inte ville missa. Med ytterligare erfarenheter att det inte blir så som man tänker sig så kunde vi trots allt njuta av nuet och flyta med. Det var väldigt stämningsfullt och vackert. Roy försökte fota det vackra blå vattenhyacinterna som växte i kanalkanterna men vi kom aldrig tillräckligt nära för att fota dessa "blåa" mattor som flyter på vattnet.
I den arla morgonstunden skumpade vi vidare genom mörkret i sydindien för att komma fram till Verkala i soluppgången.
Strejkaktiviteter som vår chaufför verkade vara mycket rädd för såg vi inte röken av och det var väl bra det så han kunde behålla sitt lugn och koncentrera sig på att köra bilen.

Vi drog dit pepparn växer............

Två kryddiga killar! Vi har nu nått fram till platsen där pepparn växer.

Guiden var en mycket seriös herre som berättade kortfattat om de olika kryddorna som växte i trädgården. Det var inte bara kryddor utan även frukter och blommor.

Pepparplantan verkar växa som en vild växt i dessa trakter. Växten slingrar uppför stammen på träden i skogen och det kan vara svårt att komma åt själva pepparfrukterna som sitter högst upp på plantan.


















En enkel stege av bambu används för att klättra upp och skörda. Roy provade använda den men det krävs nog en del träning innan man lyckas ta sig upp på denna styltliknande konstruktion.









Vaniljstänger odlas också i Indien och inte bara på Madagaskar eller Sansibar. Det visar sig att det bi som normalt befruktar blomman som senare blir till vaniljstång är nästan utrotat. Idag måste pollinering ske manuellt för att befrukta vaniljblomman som är en slags orkidé. De odlas som en klätterväxt och binds upp mot en stödpinne eller på stammen av ett träd.





















Dessa gröna fröskidor blir efter ca 40 dagar svarta torkade vaniljstänger som vi kan köpa hemma i Sverige för ca 20-40 kr / styck. I Indien kostar de ca 2 kr / styck.















Det fanns också kaffeplantor i trädgården och vi kunde se kaffebönorna som var vackert mörkröda. Vi fick också lära oss hur kardemumman växer. Själva kapslarna som kärnorna ligger inne i plockas precis ovan jord i "botten" på plantan som är en slags buske.



Kardemumman växer i skuggan av höga träd och vi kunde se den på många olika platser längs vägen på resan tillbaka från Munnar.

Gustav smakar på en bit chili, vilket innebär bränningar på läppen i flera timmar.
Karin var nyfiken på kaffebuskens bär men avståd från att smaka. Av leendet att dömma ser det nästan ut som hon känner doften av färdigt kaffe.














Bananer var en av de frukter som vi hittade i kryddträdgården. Vi såg hur bananblomman ser ut och den vet vi hur den smakar. När vi var på restaurangen Oh Culcutta i Mumbai fick vi bakade bananblommor som verkligen smakade utsökt.



Vi såg trädet som muskotnöten faller ner från, nästan som en kastanj och även nejlike trädet. Det var små vita blommor som bildar en lite frukt som torkar och blir till nejlika. Verkar ganska pilligt att skörda nejlikan då den finns utspridd på varje gren och växer mer eller mindre en och en.
Ytterligare en ny bekantskap var arrowroten som vi ju använder för att reda såsen med men här såg vi den växa som en rotknöl. Vi fick lära en hel del om olika blommor men en krydda saknade vi och det var. Hur den odlas så får vi nog kolla på internet för att få reda på.

Nog om detta nu drar vi vidare neråt mot havsnivån och båtboende.