Mörker och adventsmys

Julen verkar även existera i Mumbai. Vi har hitta några exempel på julskyltning. Det första som vi hittade kanske bör ses i mörker, en fantasifullt skapad "julgran".

Det finns ganska rikligt med julpynt på det varuhus där vi handlar en del mat. Vi letade något som kunde passa vår mer skandinaviska stil och se där ... mitt i allt ihopa finns kransar eller hjärtan gjorda av tallkottar! Naturligtvis var de till-piffade med både det ena och det andra så vi lät dem vara kvar i varuhuset.










Allt är möjligt i Indien men vi vågade inte riktigt lita på det så med lite import från fosterlandet lyckades vi fira 1 advent. Svetten lackar i pannan men det är inte på grund av julstress.


Vi hade laddat under dagen vid poolkanten och kände oss i stämning när mörkret lagt sig och vi kunde relaxa ute på vår lilla balkong. Glöggmuggen i ena handen och svenska pepparkakor i den andra, ett ljus i adventsstaken och stunden är fullbordad.
Stämningen blev helt rätt och det kändes nästan som vi hade någon som satt och tittade på oss....

Minsann... kolla vem som smög sig fram och spanade! Det var nog doften av Mor Annas pepparkakor som lockade.





Även i Mumbai kan man alltså hitta den riktiga adventskänslan. Vi har pyntat efter bästa förmåga och allt vi använt har vi hittat i Indien. Adventsstjärnor kostar 10 SEK och ljusslingor ca 15 SEK så det är ju lätt att köpa mer än man behöver.



Det blev en fisk och skaldjurssoppa till adventsmiddag och med värmen från den tillsammans med glöggen och +27 ute så är det lite svettigt. En kall öl till maten sitter ju aldrig fel så det fick det också bli.
Hoppas alla haft en skön advent och snart är det jul. Innan dess ska vi berätta om våra gäster och nattlivet i Mumbai.

Drama i luften

En liten rapport från Mumbai och hur det kan vara att vänta på en flygplats.

Jag (Roy) skulle flyga till Chennai på onsdag morgon och min chaufför körde mig till flygplatsen.
Det var en mulen dag vilket egentligen är ovanligt just nu så chauffören sa på knaglig engelska " Today it is coming". Jag trodde att de var lite regn på gång för vi hade snackat om det. Lade inte detta på minnet och tänkte inte så mycket på saken.

Väl på flygplatsen så fick jag info att mitt flyg från Mumbai till Chennai var försenat 1 timme. Ja, ja tänkte jag det är väl inte så anmärkningsvärt för det pågår underhåll av den enda och största landningsbanan varje tisdag. Jag tänkte att det är väl "sviter" från gårdagen.

Väl in-checkad och säkerhetskontrollerad så sitter jag i avgångshallen med en TV skärm framför mig med nyheter på hindi. Det enda jag kunde läsa och förstå på teven var "Cyclone alert". Jag tänkte att det är nog över östra delarna av Indien. Men något var lurigt för det visades en karta på TV skärmen och den indikerade att det var Maharasthara som skulle drabbas (delstaten där Mumbai ligger). Jag tänkte att det är väl inte så farligt.
Det blev tid att gå ombord på flyget, en 1/2 timme senare än planerat nu ca 1 1/2 timme sena).

Väl ombord hände inget mer. Vi stod kvar på plattan utanför terminalen. Det blev ganska oroligt och en passagerare nära mig började oja sig om att vi svälter och hur skulle han nu hinna till sina möten i Chennai. Det var så besvärligt för honom och han vill stiga av planet. Pursen kom och det snackades vilt i bakre delen där vi satt. Efter en stund tog jag till orda och sa att vi faktiskt befinner oss i ett flygplan, kollektiv trafik vilket innebär att det finns risker och faktorer som vi inte kan påverka. Jag uttryckte min åsikt att jag inte kan acceptera att den upprörda mannen skulle tillåtas stiga av planet (vilket skulle leda till minst en timmes ytterligare försening) och frågade pursen " Should this single passanger rule this flight?"
No, no, no he will not leave the aircraft, svarde pursern.
Jag sa då "Stop this discussion, it is carzy, why do you act like this". Alla tittde på mig som om jag kom från månen men den upprörda mannen blev tyst och lugnet lade sig .
Vi satt fortfarande kvar på plattan efter ca 3 timmars försening. Kaptenen informerade att ett flyg på start banan drabbats av en däcksexplosion och behövde bogseras bort innan vi kunde starta.
Efter 4 1/2 timmes väntan kom vi äntligen iväg.

Nästa dag läste jag i tidningen att det var en nödlandning på Mumbais airport 11.26, dvs under tiden vi satt och väntade på att få starta. Den nödlandingen gick bra men förorsakade "kö" av flyg i luften och det förklarar mitt flygs sena avgång, planen som köade i luften fick ju landa först innan vi kunde få tillstånd att starta.
Där hade jagsatt jag i ett flygplan intet ont anande om att det pågick en nödlandning ett par hundra meter bort och med ganska förvirrad informerat om att en cyklon var på väg mot Mumbai.
Jag hade ju lämnat "eländet" och var lättad över att Karin var i Sverige.

Cyklonen förorsakade stora regnmängder och fyllde på Mumbais färskvatten reserver med 2.5 billon liter vatten (undrar hur mycket det egentligen är?).
På mitt kontor i Mumbai fick personalen en ledig eftermiddag för att hålla sig hemma och inomhus. Skolor och företag stängdes.
Cyklonen hade tydligen halverats ute till havs innan den nådde Mumbai hade den minskat i styrka och passerade Mumbai utan att orsaka större skador. I delstaten som helhet omkom 7 personer och stora skador på vin odlingar, jordgubbsodlingar och andra grödor verkar vara omfattande och påverka mat priserna.

Till hela historien hör att dagen innan jag skulle flyga till Chennai hade ett mindre KingFisher flyg glidit av landningsbanan och evakuerats via nödutgångarna. Jag hade ingen aning om det när jag flög men läste i tidningen dagen efter om all det som hänt och som jag egentligen var nära men samtidigt långt ifrån.
Tänka sig vad som kan hända på en flygplats en "vanlig sketen onsdagsmorgon".

På jakt efter det "vilda" livet

Så fick vi då besök från kära gamla Svedala, Jan, Gunborg, Magnus, Lars och Anders landade på Mumbais flygplats.
Resan hade gått via Oslo och Istanbul så först lite sova och sen ut i vimlet.















Nästan hela familjen tog tillfället i akt att gå till frisören. Inga bokningar och sådant trams. Två manliga frisörer fanns på plats och en tredje ordnades snabbt fram till alla Brander junior. Gunborg fick en kvinna som klippte och två kvinnor som blåste håret torrt och fönade det.
Nu var hela familjen klar för att starta sin semester efter lite sömn, lite mat och skönhetsvård.


Vi besökte Juhu beach i solnedgången och vi var inte direkt ensamma.














Lite mat är ju aldrig fel så vi provade det indiska köket vilket föll all ganska bra på läppen




Vi kopplade av en dag vid poolen på The Club så att alla kunde göra av med lite spring i benen.

Det är mycket att titta på när man kommer till Indien och trafiken är kanske det som först fångar allas uppmärksamhet. Vi åkte både taxi, Roys bil med chaufför och rikshaw. Alla var faschinerade av mängden fordon och den obegripliga "ordningen" i trafiken på gatorna.


Efter en helg tillsamamns med Karin och Roy så var det dags att åka på en tur till Lakshadweep (Lakadiverna). Flyg igen från Mumbai till Cochin med övenattning på hotell. Nästa dag var det flyg till Agatti island och åter i en lugn och stillsam miljö.

Efter fem nätter på stranden med havets vågor som musik så kom alla tillbaka till Mumbai. Karin fick vara reseguide och lotsa till olika sevärdheter och shopping. En rundtur med proffsguide ordnades så att alla skulle lära sig lite mer om Indien och den myllrande stadens kultur och historia.



Det blev Gateway of India, Taj Mahal hotel, Leopolds cafe där handlingen i Shantaram utspelar sig, Hanging Garden, Maine Drive ett Hindu tempel och lite annat smått och gott samt Mahatma Gandhi museet. Det som verkade ha gjort störst intryck var toalettbesöket på Thaj Mahal hotellet där personalen spritsar tvål i handen, öppnar kranen och lämnar tjusigt över en liten linnehandduk för att torka händerna med. Undrar vilka kvalifikationer man ska ha för att få det jobbet?




Efter den dagens alla intryck så var alla ganska trötta. Nästa dag så blev det shopping och den sista dagen blev det en utflyckt till Sanjai Gandhi National Park. Här finns tigrar, lejon (mycket väl inhägnade) och ett stort område med 109 buddistgrottor.


Trots att denna park ligger helt omgiven av Mubai var här helt tyst och vi kunde höra fåglar. En koloni med röd- och vit-ansikts apor förde ett himla oljud ibland men annars var det som att komma ut i skogen i Sverige, lugnt och stilla.

All var lite oroliga över att det fanns pytonormar och andra giftiga ormar i parken men vi klarade oss utan att stöta ihop med nogon av dessa ruskiga djur.



Så var det dags för avskedsmiddag och att packa väskorna. Efter nästa två veckor i Indien så hade det fyllts på i väskorna med massor av presenter till släkten där hemma.

Allt fick plats trots att det gick diskussioner om att det nog behöv införskaffas en väska till.
Karin och Roy tyckte att det var väldigt kul att få besök och hoppas att jakten på det vilda livet både i och utanför staden kommer att leva kvar i minnet hos hela familjen i Torphaget en lång tid framöver.
Tack för att ni tog er tiden att besöka oss.

Bröllopsbestyr

Nästan som att resa till Kerala

Så var det då dags att ta på utstyrseln som vi jagat ihop inför att kunna gå på ett bröllop. Karin hade mardrömmar innan om hur hon skulle kunna bära sin sari. Efter skräddarens arbete och omarbetning, krångel med skostorlek och söndagssamtal med butiks-chef, nattlig jakt på säkerhetsnålar så hade vi till slut allt på plats hemma i lägenheten.
Roy hade fixa sina kläder med lite längre framförhållning och det var ju tur för nu kunde alla energi riktas på att drapera Karins sari. Alla som sett en sari och vet att det är bara ett tygstycke som man lindar runt kroppen kan förvånas över att kvinnorna aldrig verkar tappa alltihopa. Hemligheten heter säkerhetsnålar. Med tre fyra sådana på plats så blev det ju ett riktigt snyggt (och säkert) resultat.

Inbjudan till bröllopet kom från den tjej som hjälpt oss med alla papper och byråkrati för att få uppehållstillståndet godkänt, registrering av preliminär pass efter att ordinarie gick sönder, registrering av ny adress mm. Hon heter Roshni och arbetar på Santa Fe, ett "relocation" företag.

Vi kom ganska tidigt till festen och blev bjudna på frukost. Eftersom detta var ett sydindiskt bröllop (Kerela) så serveras maten på bananblad utan bestick. Vi var enda icke indiska gästerna så vi blev behandlade med extra stor omtanke och fick sitta längst fram under vigselceremonin, i soffan. Alla andra fick sitta i plaststolar typ som vi har hemma i våra sommarstugor och trädgårdar.

















Att klä en brud tar nog mycket tid och även om vi bara såg på när smycken hängdes på samt hur blommorna i håret arrangerades så förstod vi att detta var något viktigt som engagerade brudens hela släkt och säkert utfördes enligt traditionens alla regler. Det är jätteviktigt att bruden har rejält med smycken för genom det så visar brudens familj hur förmögna de är. Här är inte måttfullhet en dygd utan snarare raka motsatsen som gäller. Hur smycken ser blir ju heller inte så viktigt när de travas ovanpå varandra mer eller mindre.


Själva ceremonin tog nog cirka en timme och det var flera olika moment Ett var när bruden och brudgummen välsignades av sina respektive familjer. Prästen som ledde allt delade ut olika blad och frukter som var välsignade. Det hängdes på mer guld halsband som var välsignade av prästen och blommor runt halsen, allt med indisk musik i bakgrunden och med doft av rökelse och oljor.
Hela ceremonin skedde på en scen som var dekorerad som ett tempel och prästen satt där och gjorde en massa förberedelser minst 1 timme innan själva vigselceremonin.
















Själva föreningen skedde när brudens fader håller händerna på det unga tu och prästen hällde olja över. Roshni var nog mycket nervös och såg väldigt allvarlig ut under hela ceremonin men efter att de förenats och hennes pappa "gett bort" Roshni till Vikas så kom leendet tillbaka på hennes läppar. Titta på filmen och upplev stämningen i lokalen.



I Indien är det vanligt med arrangerade äktenskap. Två gånger tidigare hade de fått träffa varandra innan den stora dagen så det var ju inte så konstigt att dom båda var nervösa. Vanligt är sedan att bruden flyttar hem till brudgummen och hans mor och far. Vi vet inte hur Roshni och Vikas ska göra, men Roshni har fått Vikas tillåtelse att fortsätta att arbeta iallafall. Många tvingas att sluta för att istället sköta hemmet tillsammans med svärmor, de mina damer känns väldigt främmande eller hur?
Lunchen serverades utan bestick så det var bara att hugga in. Lite kladdigt men man blir ju som barn på nytt.


Efter maten är det handtvätt som gäller. Här samlades vi efter handtvätten tillsammans med några av Roshnis arbetskompisar. Rajeev i mitten var killen som var vår huvudkontakt på Santa Fe. Vi blev genast inbjudan på ett party på fredag.

Precis som i Sverige så åker brudparet iväg. Vi vet inte om det skramlar något efter bilen då vi åkte hem innan alla hade uppvaktat och blivit fotograferade tillsammans med brudparet. Vart brudparet tar vägen efter vigselakten vet vi inte men vi får ta reda på det. Utanför lokalen fanns fantastiskt fint utsmyckade bilar med blomster uppsättningar, troligen för att ta brudparet till ett hotell för att fira bröllopsnatten.




Det var jättekul att få vara med om ett bröllop i detta land, så annorlunda jämfört med hur vi gör i Sverige. Det har berättats att ofta är det väldigt många gäster 500 -1500 på ett bröllop och festen pågår ofta i tre dagar och ibland ännu längre. Jag har hört historier om hur herrar och damer samlas i olik rum och hur herrarna går och där serveras allehanda starka drycker även om det officiellt inte bjuds på sprit.

Vi bjöds på vatten och juice så det det var bara till att dra till jobbet som vanligt efter festen och Karin åkte hem för att nåla av sig sin sari och damma pärlorna och diamanterna på skorna.

Vi i villa

Vi i vil(l)a

Det kostar på att vara i farten så efter vår tripp till Lund och Värmland blev vi trötta och bestämde hastigt och lustigt att resa till Goa igen. Vi kan nog snart bli reseguider där efter att ha turistat på flera orter. Den här gången reste vi till norra delen av Goa, Baga och Calangute beach, ett par kilometer från Candolim som är ett populärt resmål för charter. Tog in på ett litet familjeägt hotell, Villa Bonfim, som var helt tomt på gäster. Eftersom vi var de enda som åt frukost efter vår första natt så kom ägaren (en äldre gentleman) och snackade med oss. Förklaringen att hotellet var tom var den att Villa Bonfim används för finska charterturister och den säsongen hade inte startat. Reseföretaget som tecknar kontraktet från Finland skulle komma senare i veckan så det målades och fejades helt vilt inför inspektionen. Borden vi åt frukost på var nymålade från dagen innan (det torkar snabbt när det är 35+).


Hotellet var rent och det fanns varmvatten. Alla rummen var nog inte lika bra för vid incheckningen "testade" vi 5 olika rum genom att spola toaletten, öppna kranen till handfatet och duschen. Det var inte på alla rum som den enkla testet föll ut till vår belåtenhet. Nåväl, efter den processen fick vi det rum vi ville och för två nätter med fungerande AC så vi var nöjda.

I Baga ska man enligt guideboken roa sig och äta, shoppa i Calangute och bo i Candolim. Vi försökte att göra allt i Baga och det gick alldeles utmärkt. Shopping var inte med på vår akitivtetslista men det var inte mycket att shoppa längs gatorna förutom typiska stånd/små butiker med turist krimskrams. När vi gick på gatan med solglasögon på så ropar försäljaren glatt om vi inte ska köpa solglasögon lite tröttsamt men sånt är livet som turist. Erfarna efter vår tidigare resa till Delhi så är vi proffs på att tacka nej och kan snabbt avhysa den mest ivriga försäljare.

Maten var väl lite si sådär men vi blev mätta varje dag. En kväll åt vi middag på stranden och den andra på en trevlig restaurang med 70tals musik. Där träffade vi två kvinnor från Melburne som var på vift i Indien. De hade fått ledigt från familjen (vardera tre barn och man) för att resa runt i Indien under en vecka. De var lite förfärade över hur smutsigt och varmt det var i Indien.
Bilden ovanför visar hur det kan se ut efter att några druckit chai (te med massor av socker och mjölk.









Baga beach var trevlig men inte lika vacker som den första stranden Roy var på i maj i Palolem. Det var mycket folk i farten och ganska tuffa vågor. Badandet var inte tillåtet överallt. Flitiga badvakter visslade och skrek om någon badade utanför flagorna med röd/gul markering. Kraftiga strömmar i vattnet gjorde att det var mest röd flagg. Många av indierna är inte simkunniga så det behövs nog kontroll och många badvakter. Karin badade även om bilden inte ger belägg för det och Roy njöt av vågorna.

Vi hade en skön helg och kände oss utvilade när vi väl var tillbaka i Mumbai på måndag kväll efter att ha blivit utskällda av taxichauffören från flygplatsen. Roy bad på engelska att han skulle lugna ner sig och att det inte hjälpte att skrika för vi förstår bara engelska. Då skrek han ännu högre, NO ENGLISH. Roy isknade till och skrek tillbaka NO HINDI. Det blev tyst en stund. Efter några hundra meter frågade taxichauffören, på engelska, om temperaturen i bilen var lagom. Det är väl i stort sett den dialog som skedde under resan, lite spänd stämning. När vi kom till vår lägenhet så bad chauffören om dricks och han fick 20 rupies (ganska snålt). Han protesterade och lämnade tillbaka pengarna. Jag sa att om du först skäller ut oss så kan du inte förvänta dig bra dricks (här gällde att använda sitt kroppsspråk då engelska nog inte var taxichaffisens starka sida). Han tog sina 20 rupies och drog iväg.

Livet i Mumbai rullar vidare och solen är tillbaka. Monsunen verkar nu ha upphört och luftfuktigheten har gått ner till ca 60% vilket gör att 35 grader känns inte lika varmt.

På måndag den 26 oktober ska vi på bröllop så nu får Karin ut och köpa en sari.
Hur det ska sluta kanske ni får reda på i vårt nästa inlägg på bloggen.

Några historier

The bright side of life.....

.....ja det är den sida man måste se saker från i detta underbart tokiga land. Ni vet alla att indier inte alltid pratar så lättbegriplig engelska och när vi är ute på restaurang träffar vi servitörer som nog har betydligt mindre ordförråd än vad vi har, så konversationen kan bli alldeles tokig.


I Agra när vi blev strandsatta där firades Ganpati, guden Ganesha vilket är en mycket stor högtid. Vi blev varse detta när vi skulle betala middagen och lämnade fram vårt Visa kort, precis som alltid och det är aldrig något problem.
Servitören säger då, We can't take that card . Today we celebrate the gods and therefor we can't take creditcards.
Vi: How come? How can that affect the telephone connetions and card machines???
Ett leende tillbaka och Sorry. Sen gick han och vi fattade ingenting.
En ny kypare kom och berättade att på grund av Ganpati kunde restaurangen inte ta emot Visa /kreditkort eftersom han som skötte om och kunde kortmaskinen var ledig. Vi fattade och skrattade åt denna något kryptiska konversation. Allt löste sig och vi betalning med kontanter. Den första kypern kom och bad om ursäkt att hans engelska inte var så bra. Vi sa att det var inga problem, log och tackade för oss.


Vi var i Goa under helgen och beställde en espresso efter maten. Karin frågde om de hade Coffe Americano? Kyparen tittade frågande.
Karin förklarade att om man tar en espresso och fyller på med varmt vatten så blir det en Americano.
Kyparen såg lättad och glad ut, sprang lyckligt iväg för att fixa detta.
Kaffet kom in, två koppar i vanlig storlek fyllda till brädden och ett stort glas typ kaffe-latteglas med hett vatten. Vi blev så fulla i skratt. Han hade ju fattat men var i hela friden skulle Karin hälla vattnet. Både kaffekoppen och vatten glaset var fyllda.
Vi drack vårt kaffe som var typ vanligt bryggkaffe och som smakade bra.
När kyparen kom tillbaka för att röja av bordet så försökte vi ännu en gång att förklara vad en Coffe Americano var. Kyparen insåg att vi behövde en kopp med lite kaffe och ville bestämt rätta till "misstaget". Vi protesterade inte utan efter en stund kom han tillbaka med nya koppar med kaffe.
Nu hade han fyllt upp koppen till hälften med kaffe men det var ju fortfarande ingen espresso så vi ville ju inte späda ut kaffet med vatten.
När han kom tillbaka andra gången för att röja bordet sa vi inget utan bad att få notan. Han såg att vattenglaset var orört så han funderade nog på vad vi var för konstiga typer.
Kyparen lärde nog inget av denna händelse utan fortsätter säkert att servera " espresso" som egentligen är Coffe Americano och vad han tänker om oss vitingar vet vi inget om men antar att han tycker vi är lite lustiga.


Vi möter varje dag språkförbistringar, men med en stor nypa humor så löser sig allt och ofta skrattar alla hjärtligt.

Delhi och Agra

Nu har vi också varit där!!!!
Helt fantastiskt att uppleva och vilket hantverk! allt i vit marmor med fantastiska mosikinlägg, genom skurna "fönster" och "galler" i marmor. Detta underverk är värt en resa för att se i verkligheten.

Vi hade bokat resan hos en resebyrå i Delhi och allt startade väldigt bra. Vi möttes på flygplatsen av två trevliga killar som tog oss till vår hotell i Delhi. Inget lyxigt ställe men rinnade vatten i dusch och handfat men en toa som vi fick hälla vatten i med hjälp av en hink. AC fungerade så det var ju OK.

Innan det var dags att lägga sig i Delhi besökte vi basaren som ligger under jorden i centrala delen av Delhi. Ett stojigt och stökigt ställa där alla skriker på alla så vi tog oss upp till dagsljuset igen till en gata med butiker och öppna basarer.

Vi hittade trevliga ljuslyktor men vid tanken på hur vi skulle bära hem dessa så blev det inget inköp. Istället gick vi in i en butik där vi frågade efter "riktiga" pashminaschalar. Vi blev visade upp på andra våningen och chefen kom för att expidera oss. Han visad jättefina och dyra schalar av äkta pashmina ull. Det blev inget köp där heller men väl en förvisning av mattor från Kashmir. Vi hade en trevlig timme inne i butiken och nästan en matta på axeln. Vårt knep är att den dagen vi vet att vi ser den "rätta" mattan då känner vi det i hjärtat och den här dagen hade hjärtat inga sådana känslor. Skildes från handlaren med glatt sinne och vandrade vidare i Delhi för att hitta en middagsrestaurang. Lite tröttsamt med alla som hade en resbyrå och ville vara guider eller fixa saker åt oss hela tiden. Ny förfrågan var 15 meter ungefär. Efter middagen tog vi tunnelbanan tillbaka till vårt lilla hotell. Där stötte vi på något oerhört märkligt, indier som stod i raka köer. En kö i indien är en folkmassa i grupp och inte tillstymmelse till linjeformation.
Men i tunnelbanan fungerade det faktiskt med linjeraka köer.


På vägen hem kom vi mitt in i en festival tillställning med musik, sång, massor med guda avbildningar och präster som välsignade folk och snackade i mobilen samtidigt.





Det var första dagen på resan som blev riktigt lyckad. Nu hade vi nästa dag att se fram emot. Tidig start med upphämtning från hotellet 05.15 för att åka till tågstationen och resa till Agra. Avgång 06.00 från Delhi med första klass biljett där frukosten var inkluderad.
Visst serverades frukost men kanske inte typiskt vad vi gillar. Hur som helst så fick vi en brödskiva med "synnerligen syntetisk" marmelad och nescafé på egen termos.



Vi kom fram i tid vilket är fantastiskt bra här i Indien. Hämtades av guiden på stationen och raskt bar det av mot Taj Mahal för att undvika köer och hetta. Vi fick en trevlig rundvandring med guiden och han visad också var vi skulle ta våra bilder, vilka "synvillor" arkitekten konstruerat osv. Här kommer kort med en klassisk pose, allt utifrån order av vår guide.


Detta byggnadsverk är svårt att beskriva så vi kan bara tips er att åka hit.
Efter Taj Mahal besökte vi "lilla Taj Mahal" (Itimad-ud-Daulah ) som var en grav kammare byggd 1622, 21 år tidigare än det stora Taj. Mycket vacker men inte lika imponerande.















Det berömda Taj Mahal bygges som grav och minnesmärke för fursten Shah Jahans tredje hustru, Mumtaz Mahal, efter att hon dog i samband med förlossningen av deras 14 barn på 1631 talet. Bygget tog 12 år för 20 000 arbetare att bygga och det kan man förstå när man ser alla detaljer.
När vi tittat på graven så reste vi till palatset där allt hände, Agra fort. Detta var ett mycket intressant bygge och hela fortet är inte öppet för allmänheten. Det byggdes 1565 till 1573 för storfursten Akbar, som var två generationer före Shah Jahan.


Här kunde storfursten sitta och titta över floden på Taj Mahal och drömma om sin tredje hustru. Om han tittade åt andra hållet så bodde hans 330 kokubiner så vi vet inte hur ofta han satt och kollade i tornet eller om han var upptagen med annat. Storfursten i Agra styrde hela Indien och var en maktstark person. Han höll konselj i salen nedan där det fanns lika många pelare som ministrar och delstatshärskare och själv satt han på den gyllene "påfågels-balkongen, ovanför alla andra.


Efter allt detta reste vi till ett annat palats som var maktcentrum under en tid men på grund av vattenbrist flyttade storfursten tillbaka till Agra.


I Fatehpur Sikri tog guiden oss runt och visde de tre delpalats om byggts för olika fruar till storfurste Akbar. Dessa tre delar hade olika arkitetonisk stil, allt utifrån fruarnas religion. För att förena olika folk "hämtade" Akbar en fru som var muslim, en som var hindu och en som var buddist.



Efter en intensiv dag i 37 grades värme skulle vi ta tåget tillbaka till Dehli. Middag skulle serveras på tåget, men vis av frukosten bestämnde vi att skulle äta innan. Under middagen visade det sig att vi inte hade några biljetter till tåget. Istället erbjöds vi åka 4 timmar (i mörker) i bil tillbaka till Dehli.!! Vi åker inte bil i Indien i mörker. På motorvägen här färdas allt från heliga kor, apor, getter cyklar,mopeder, lastbilar, bilar och inte alltid på rätt sida mittrefugen. Vi vägrade. Det hela slutade med att vi fick sova över på ett hotell i Agra.
Lite snabb shopping av tandborste, underkläder och en skjorta så gick det också. Nästa morgon skulle det finnas biljetter på tåget!!.
Upp i ottan igen, hämtas 5.30 för avfärd till stationen alla som arbetade på hotellet sov gott, ingen frukost där inte. Väl på stationen visar det sig att vi har biljetter till ett tåg som kommer att ta 4 timmar utan A/C och frukost. Resekillen hävdar att vi ska kunna köpa upp oss till A/C när vi väl är på tåget. Vad tror ni?
Vi vet att det som inte är ordnat innan blir aldrig ordnat här i Indien, man vickar bara lite lätt på huvudet, så vi vägrar igen. Det hela slutar (efter lite ordväxling med chefen på resebyrån) med att vi åker bil till Dehli med vår mycket duktiga chafför från dagen innan.


Efter fyra timmar i bil är vi åter i Dehli redo för en guidad heldagstur i den nya och gamla stadsdelen. Nu visade det sig att måndagen var en helgdag och delar av stan var avstängda. På kvällen skulle premiärministern Khan och partiledaren Sonja Gandi sätta "fyr"på djävlar i glade färger, grand finale, som är gjorda papiermachaé. Dagen som firas är Dussehra (eller hela veckan egentligen) vilket innebär att dessa onda djävlar sprängs i luften som fyrverkerier. Dehliborna tar på sina finast kläder och flera hundra tusen personer samlas i Old Dehli för att fira.



New Delhi är verkligen ordnat och rent jämfört med Mumbai och ingen slum bebyggelse på trottoarerna. I parkerna var det gräsmattor som man kan sitta på utan att bli skitig. Kanske lite väl västerländskt.

Vi tog några obligatoriska bilder och sen bar det av för lunch och gissa vad som hände därefter?


Vi besökte ännu än gravkammare, visst är det fina byggnadsverk, same same but differnet. Behållningen av detta besök var nog gruppen av "lumpen" killar och tjejer från " landet", som helst ville fotografera oss, men vi fick också några bilder på dom.






















Vad vore väl en dag utan att träffa en matthandlare? Vår guide förde oss till ett ställe som bara sålde bra saker med god kvalitet utan tax.


Dagen gick mot sitt slut med en grinig guide och chaufför som var bokade för en halv dag men som nu jobbat heldag, ringde vi flygplatsen för att få veta att flyget var tre timmar försenat på grund av strejk bland piloterna. Vi blev körda till ett kafé med cowboy stuk. Tog en öl och gick till ett mer winer cafe inspirerat ställa för att invänta resan till flygplatsen. Väl framme vid incheckningen så fick vi veta att flyget nu var 5 timmar försenat. Kul kul.
Landade i Mumbai klockan 01.00 och tog en taxi. Fick en skräckresa hem med en chaufför som antingen inte såg något i mörkret eller somnade eller var drogad. Han var på väg in i cement blocken i ytterkanten av vägen eller mittsträngen flera gånger och Roy var nästan framme i förarsätet för att ta tag i ratten vid ett tillfälle innan han väjde bort från att krocka med betongmuren som avgränsar higway. Ruskigt. Ingen vidare nattsömn den natten.

Allt detta hände innan vi åkte till Sverige som ni redan vet.

Nu är det Diwali här i Indien en mix av jul och nyår så då sticker vi till Goa över helgen.