36 timmar i sol och is

Lördag och vi har vaknat efter en slö morgon med frukost och tidningsläsande. Väl ute på gatan haffar vi en rikshaw som tar oss till ett "köpcentra" vi inte besökt tidigare. Nu visade det sig var mer en gata med tre arkader med 100% indiskt stuk. Vi hittade en butik i källarplanet som sålde indiska snacks och kryddor.


Vi har letat vaniljstänger att skicka hem till julbakande släkt och här var dom. 17 styck för 160 rupies (100 rupies =15 SEK). Då var vår julhets avklarad och vi kunde koppla av och shoppa andra livsnödvändigheter som klatch (hård handväska som liknar ett stort glasögonfodral), manschett-knappar och slips.

Så var det dags att samlas inför kvällen och vi började att bjuda Sunil och Shilpa på glögg och pepparkakor. En helt ny upplevelse för deras smaklökar. Allt serverades i vår julpyntade lägenhet där granen står grön och grann i stugan.

Efter att ha blivit uppvärmda av glöggen åkte vi till "Coast" för att inta middag på bord dukat i sanden.

Det blev lite sydindiskt med fisk och skaldjur som sköljdes ner med öl. Vad gör man sen? Ju självklart något svalkande.






Vi tog oss in på "Fahrenheit 21" som innebar ett tempraturbyte på ca 30 grader inom loppet av 30 sekunder som det tar att gå igenom dörren till baren.

Väl inne var det god stämning trots kylan och kanske det var tack vare ABSOLUT som verkar ha en central roll i barens utbud. Det behöves ingen is i drinkarna för de serverades i "isglas". Lite isblock längs väggarna och soffor, bord och bardisk i is bidrog till köldupplevelsen.














Sunil och Shilpa hade aldrig tidigare upplevt denna stänga kyla och vårt barnasinne kom fram igen när vi blåste "rök" på varandra.



En rikshaw hem igen och några timmars sömn innan söndagen gryr.

Det var nu dags för brunch på SHIRO nere i södra Mumbai, ett ställe känt för sushi och dumplings. Shiro ligger i ett före detta spinneri så det var högt till tak och en imponerande dörr att öppna för att komma in och ut. Vi mötte Lars, Annie och Fanny där för att njuta av maten och snacka lite om hur det är att bo i Indien. Lars och Annie har bott i Korea tidigare men varit i Mumbai ungefär lika länge som oss. Annars bor de i Lund i ett hus på Linero. De har studerat i Karlstad och redan då praktiserat på att bo i "excil". Med den erfarenheten fick de blodad tand att ge sig ut i världen. Karin och Annie träffas varje vecka och upptäcker Mumbais alla shoppingarkader och gallerior. Det snackas om att det ska bli kultur, ni får veta mer om det i någon blogg framöver.











Maten var verkligen god och vi lät sushi och dumplings med mera fylla våra smak och doftceller till dess att mättnadskänslan satte stopp. Inget kaffe fanns så det blev taxi tillbaka till Bandra/Kahr och lägenheten där Lars, Annie och Fanny bor. En fantastisk lägenhet med utsikt över hustaken från 10 våningen. Kaffet var naturligtvis Zoega-rostat, så det blev en perfekt avrundning på vår lunch.

Ingen rast och inge ro. Nu bar det av till tygmarknad. Vi hade varit där en dag innan och eftersom det fattades några meter av ett tyg vi köpt så skulle vi kolla om de fått hem mer av det tyget. Till vår förvåning hade de lagt undan tyg till oss! Det blev ytterligare inköp av tyg och schalar så vi kan väl snart inreda hela Oskarshem i färgglada indisk gardiner och kuddar.

Mörkret kom igen och vi blev hungriga trots den rejäla lunchen. Ingen orkade tänka på att laga mat så vi gick till en restaurang. Det blev tandorigrillade scampi, youghert marinerat lamm, en potatis rätt och ett naan bröd.

Äntligen dags att åka hem till Jercelle och vila tänkte vi. Men det blev inget av med det, för när vi kom hem var hela gården fylld av folk och värsta festen pågick.
Vi blev inbjudna och minglade runt bland folket fram till midnatt. Då, äntligen var det tid att lägga sig och vi somnade båda omedelbart efter några intensiva och upplevelserika timmar i den fantastiska staden Mumbai. Vi glömde bort att tända vårt tredje adventsljus men det kan vi ju göra en annan kväll.

Gäster med gester

Huset fullt med gäster, den här gången ett glatt gäng med ungdomar från Lund och Helsingborg. Det var Henrik, Ida, Mikael, Nathalie, Oskar och Josefine.
Karin och jag försökte fixa lite mat men vi bestämde snabbt att vi måste ut och lära gruppen hur man beställer på restaurang i Indien. Ett besök på Masalacraft bar and kitchen föll alla på läppen.


Alla var nyfikna på att smaka och det blev lite olika kyckling rätter (vad annars) med olika kryddor och såser. Vi introducerade olika sorters bröd och Raita vilket alla gillade.

Karin tog sedan hela gruppen med på "klassiska Mumbai" som är hennes speialitet numera. Hon guidar helt gratis en hel dag och det blir museum, tvätteri, Leopolds cafe och mycket annat.








Den andra dagen blev det mycket shopping och vi behövde en paus så ett besök i Juhu på "Moccha" med utsikt över Arabiska havet. Här är det öl eller vattenpipa som gäller och vi valde öl eftersom värmen var påtaglig och vätskeförrådet behövde fyllas på.
















Shilpa och Sunil hade lovat att visa oss alla vad nattlivet i Mumbai har att erbjuda. Vi startade med liten drink hemma på Perry Road i Bandra.




Därefter blev det träning i "att fånga en rikshaw". Vi var 10 personer och det innebar att vi behövde fånga 4 vilket inte var helt lätt en lördagskväll. Men som tidigare sagt, allt är möjligt i Indien och vi kom iväg. Henrik och Shilpa kom sist och de verkade ha det så trevligt i sin ricka att det glömde stiga av i tid.

















Efter en något hisnade färd i vimlet kom vi till Juhu och Aurus bar och restaurang. Ett synnerligen diskret ställe sett från gatan. Här hade vi bokat bord för Mr Sunil Roy.... en mix kvällen till ära.


Väl inne på stället var det jättefint med en stor terrass ut mot havet. Tempen var ca 25 så vi slog oss ner och åt och drack och hade en trevlig kväll. engelskan flödade som om den var allas vardagliga språk. Mycket att berätta för varandra om våra olika kulturer. Hur träffas killar och tjejer i Indien /i Sverige. Hur gifter man sig? Hur bor man ? Kan man flytt samman innan man gift sig? Frågorna var många och vi lärde och skrattade.



















Med mat i magen var klockan dags för nattklubb "Blue frog". Nu var det taxi som gällde och att förhandla priset för resan ner till Lower Parel, ca 50 minuter söderut. Alla kom lyckligt fram men vi fick än en gång uppleva hur våldsamt en del kan köra trots tät trafik.
Dags för lite drinkar och dans till Live Electronica som spelades av en mycket känd DJ, häftigt och kul. Mer skratt och snack.

























Alla kom i stämning och vi dansade och roade oss. Några fick ont i öronen. Helt plötsligt tystnade musiken och vi blev ombedda att lämna lokalen! Vi fattade ingenting. det var tydligen något trubbel med polisen och högt ljud!? DJ skulle ha spelat ytterligare 45 minuter men klockan var strax efter halv 2 så vi gick ut och träffade två svenska tjejer som jobbade på vingård i Indien norr om Mumbai.















Nattlivet tar på krafterna även för den starkaste så en liten tupplur är ju aldrig fel för att bli redo för en tripp till Goa dit hela truppen drog.














Väl tillbaka till Mumbai innan resan gick åter till Sverige var det middag med oxfile på Perry Road, rödvissås, råstekt potatis och sallad som ingen vågat äta i Goa, allt enligt önskan efter att alla ätit indiskt (chicken tikka) i 10 dagar.
Karin och jag hade jätteroligt tillsammans med våra gäster och vi hoppas de har många varma och trevliga minnen med hem i vinterkylan.

Mörker och adventsmys

Julen verkar även existera i Mumbai. Vi har hitta några exempel på julskyltning. Det första som vi hittade kanske bör ses i mörker, en fantasifullt skapad "julgran".

Det finns ganska rikligt med julpynt på det varuhus där vi handlar en del mat. Vi letade något som kunde passa vår mer skandinaviska stil och se där ... mitt i allt ihopa finns kransar eller hjärtan gjorda av tallkottar! Naturligtvis var de till-piffade med både det ena och det andra så vi lät dem vara kvar i varuhuset.










Allt är möjligt i Indien men vi vågade inte riktigt lita på det så med lite import från fosterlandet lyckades vi fira 1 advent. Svetten lackar i pannan men det är inte på grund av julstress.


Vi hade laddat under dagen vid poolkanten och kände oss i stämning när mörkret lagt sig och vi kunde relaxa ute på vår lilla balkong. Glöggmuggen i ena handen och svenska pepparkakor i den andra, ett ljus i adventsstaken och stunden är fullbordad.
Stämningen blev helt rätt och det kändes nästan som vi hade någon som satt och tittade på oss....

Minsann... kolla vem som smög sig fram och spanade! Det var nog doften av Mor Annas pepparkakor som lockade.





Även i Mumbai kan man alltså hitta den riktiga adventskänslan. Vi har pyntat efter bästa förmåga och allt vi använt har vi hittat i Indien. Adventsstjärnor kostar 10 SEK och ljusslingor ca 15 SEK så det är ju lätt att köpa mer än man behöver.



Det blev en fisk och skaldjurssoppa till adventsmiddag och med värmen från den tillsammans med glöggen och +27 ute så är det lite svettigt. En kall öl till maten sitter ju aldrig fel så det fick det också bli.
Hoppas alla haft en skön advent och snart är det jul. Innan dess ska vi berätta om våra gäster och nattlivet i Mumbai.

Drama i luften

En liten rapport från Mumbai och hur det kan vara att vänta på en flygplats.

Jag (Roy) skulle flyga till Chennai på onsdag morgon och min chaufför körde mig till flygplatsen.
Det var en mulen dag vilket egentligen är ovanligt just nu så chauffören sa på knaglig engelska " Today it is coming". Jag trodde att de var lite regn på gång för vi hade snackat om det. Lade inte detta på minnet och tänkte inte så mycket på saken.

Väl på flygplatsen så fick jag info att mitt flyg från Mumbai till Chennai var försenat 1 timme. Ja, ja tänkte jag det är väl inte så anmärkningsvärt för det pågår underhåll av den enda och största landningsbanan varje tisdag. Jag tänkte att det är väl "sviter" från gårdagen.

Väl in-checkad och säkerhetskontrollerad så sitter jag i avgångshallen med en TV skärm framför mig med nyheter på hindi. Det enda jag kunde läsa och förstå på teven var "Cyclone alert". Jag tänkte att det är nog över östra delarna av Indien. Men något var lurigt för det visades en karta på TV skärmen och den indikerade att det var Maharasthara som skulle drabbas (delstaten där Mumbai ligger). Jag tänkte att det är väl inte så farligt.
Det blev tid att gå ombord på flyget, en 1/2 timme senare än planerat nu ca 1 1/2 timme sena).

Väl ombord hände inget mer. Vi stod kvar på plattan utanför terminalen. Det blev ganska oroligt och en passagerare nära mig började oja sig om att vi svälter och hur skulle han nu hinna till sina möten i Chennai. Det var så besvärligt för honom och han vill stiga av planet. Pursen kom och det snackades vilt i bakre delen där vi satt. Efter en stund tog jag till orda och sa att vi faktiskt befinner oss i ett flygplan, kollektiv trafik vilket innebär att det finns risker och faktorer som vi inte kan påverka. Jag uttryckte min åsikt att jag inte kan acceptera att den upprörda mannen skulle tillåtas stiga av planet (vilket skulle leda till minst en timmes ytterligare försening) och frågade pursen " Should this single passanger rule this flight?"
No, no, no he will not leave the aircraft, svarde pursern.
Jag sa då "Stop this discussion, it is carzy, why do you act like this". Alla tittde på mig som om jag kom från månen men den upprörda mannen blev tyst och lugnet lade sig .
Vi satt fortfarande kvar på plattan efter ca 3 timmars försening. Kaptenen informerade att ett flyg på start banan drabbats av en däcksexplosion och behövde bogseras bort innan vi kunde starta.
Efter 4 1/2 timmes väntan kom vi äntligen iväg.

Nästa dag läste jag i tidningen att det var en nödlandning på Mumbais airport 11.26, dvs under tiden vi satt och väntade på att få starta. Den nödlandingen gick bra men förorsakade "kö" av flyg i luften och det förklarar mitt flygs sena avgång, planen som köade i luften fick ju landa först innan vi kunde få tillstånd att starta.
Där hade jagsatt jag i ett flygplan intet ont anande om att det pågick en nödlandning ett par hundra meter bort och med ganska förvirrad informerat om att en cyklon var på väg mot Mumbai.
Jag hade ju lämnat "eländet" och var lättad över att Karin var i Sverige.

Cyklonen förorsakade stora regnmängder och fyllde på Mumbais färskvatten reserver med 2.5 billon liter vatten (undrar hur mycket det egentligen är?).
På mitt kontor i Mumbai fick personalen en ledig eftermiddag för att hålla sig hemma och inomhus. Skolor och företag stängdes.
Cyklonen hade tydligen halverats ute till havs innan den nådde Mumbai hade den minskat i styrka och passerade Mumbai utan att orsaka större skador. I delstaten som helhet omkom 7 personer och stora skador på vin odlingar, jordgubbsodlingar och andra grödor verkar vara omfattande och påverka mat priserna.

Till hela historien hör att dagen innan jag skulle flyga till Chennai hade ett mindre KingFisher flyg glidit av landningsbanan och evakuerats via nödutgångarna. Jag hade ingen aning om det när jag flög men läste i tidningen dagen efter om all det som hänt och som jag egentligen var nära men samtidigt långt ifrån.
Tänka sig vad som kan hända på en flygplats en "vanlig sketen onsdagsmorgon".

På jakt efter det "vilda" livet

Så fick vi då besök från kära gamla Svedala, Jan, Gunborg, Magnus, Lars och Anders landade på Mumbais flygplats.
Resan hade gått via Oslo och Istanbul så först lite sova och sen ut i vimlet.















Nästan hela familjen tog tillfället i akt att gå till frisören. Inga bokningar och sådant trams. Två manliga frisörer fanns på plats och en tredje ordnades snabbt fram till alla Brander junior. Gunborg fick en kvinna som klippte och två kvinnor som blåste håret torrt och fönade det.
Nu var hela familjen klar för att starta sin semester efter lite sömn, lite mat och skönhetsvård.


Vi besökte Juhu beach i solnedgången och vi var inte direkt ensamma.














Lite mat är ju aldrig fel så vi provade det indiska köket vilket föll all ganska bra på läppen




Vi kopplade av en dag vid poolen på The Club så att alla kunde göra av med lite spring i benen.

Det är mycket att titta på när man kommer till Indien och trafiken är kanske det som först fångar allas uppmärksamhet. Vi åkte både taxi, Roys bil med chaufför och rikshaw. Alla var faschinerade av mängden fordon och den obegripliga "ordningen" i trafiken på gatorna.


Efter en helg tillsamamns med Karin och Roy så var det dags att åka på en tur till Lakshadweep (Lakadiverna). Flyg igen från Mumbai till Cochin med övenattning på hotell. Nästa dag var det flyg till Agatti island och åter i en lugn och stillsam miljö.

Efter fem nätter på stranden med havets vågor som musik så kom alla tillbaka till Mumbai. Karin fick vara reseguide och lotsa till olika sevärdheter och shopping. En rundtur med proffsguide ordnades så att alla skulle lära sig lite mer om Indien och den myllrande stadens kultur och historia.



Det blev Gateway of India, Taj Mahal hotel, Leopolds cafe där handlingen i Shantaram utspelar sig, Hanging Garden, Maine Drive ett Hindu tempel och lite annat smått och gott samt Mahatma Gandhi museet. Det som verkade ha gjort störst intryck var toalettbesöket på Thaj Mahal hotellet där personalen spritsar tvål i handen, öppnar kranen och lämnar tjusigt över en liten linnehandduk för att torka händerna med. Undrar vilka kvalifikationer man ska ha för att få det jobbet?




Efter den dagens alla intryck så var alla ganska trötta. Nästa dag så blev det shopping och den sista dagen blev det en utflyckt till Sanjai Gandhi National Park. Här finns tigrar, lejon (mycket väl inhägnade) och ett stort område med 109 buddistgrottor.


Trots att denna park ligger helt omgiven av Mubai var här helt tyst och vi kunde höra fåglar. En koloni med röd- och vit-ansikts apor förde ett himla oljud ibland men annars var det som att komma ut i skogen i Sverige, lugnt och stilla.

All var lite oroliga över att det fanns pytonormar och andra giftiga ormar i parken men vi klarade oss utan att stöta ihop med nogon av dessa ruskiga djur.



Så var det dags för avskedsmiddag och att packa väskorna. Efter nästa två veckor i Indien så hade det fyllts på i väskorna med massor av presenter till släkten där hemma.

Allt fick plats trots att det gick diskussioner om att det nog behöv införskaffas en väska till.
Karin och Roy tyckte att det var väldigt kul att få besök och hoppas att jakten på det vilda livet både i och utanför staden kommer att leva kvar i minnet hos hela familjen i Torphaget en lång tid framöver.
Tack för att ni tog er tiden att besöka oss.