Bröllopsbestyr

Nästan som att resa till Kerala

Så var det då dags att ta på utstyrseln som vi jagat ihop inför att kunna gå på ett bröllop. Karin hade mardrömmar innan om hur hon skulle kunna bära sin sari. Efter skräddarens arbete och omarbetning, krångel med skostorlek och söndagssamtal med butiks-chef, nattlig jakt på säkerhetsnålar så hade vi till slut allt på plats hemma i lägenheten.
Roy hade fixa sina kläder med lite längre framförhållning och det var ju tur för nu kunde alla energi riktas på att drapera Karins sari. Alla som sett en sari och vet att det är bara ett tygstycke som man lindar runt kroppen kan förvånas över att kvinnorna aldrig verkar tappa alltihopa. Hemligheten heter säkerhetsnålar. Med tre fyra sådana på plats så blev det ju ett riktigt snyggt (och säkert) resultat.

Inbjudan till bröllopet kom från den tjej som hjälpt oss med alla papper och byråkrati för att få uppehållstillståndet godkänt, registrering av preliminär pass efter att ordinarie gick sönder, registrering av ny adress mm. Hon heter Roshni och arbetar på Santa Fe, ett "relocation" företag.

Vi kom ganska tidigt till festen och blev bjudna på frukost. Eftersom detta var ett sydindiskt bröllop (Kerela) så serveras maten på bananblad utan bestick. Vi var enda icke indiska gästerna så vi blev behandlade med extra stor omtanke och fick sitta längst fram under vigselceremonin, i soffan. Alla andra fick sitta i plaststolar typ som vi har hemma i våra sommarstugor och trädgårdar.

















Att klä en brud tar nog mycket tid och även om vi bara såg på när smycken hängdes på samt hur blommorna i håret arrangerades så förstod vi att detta var något viktigt som engagerade brudens hela släkt och säkert utfördes enligt traditionens alla regler. Det är jätteviktigt att bruden har rejält med smycken för genom det så visar brudens familj hur förmögna de är. Här är inte måttfullhet en dygd utan snarare raka motsatsen som gäller. Hur smycken ser blir ju heller inte så viktigt när de travas ovanpå varandra mer eller mindre.


Själva ceremonin tog nog cirka en timme och det var flera olika moment Ett var när bruden och brudgummen välsignades av sina respektive familjer. Prästen som ledde allt delade ut olika blad och frukter som var välsignade. Det hängdes på mer guld halsband som var välsignade av prästen och blommor runt halsen, allt med indisk musik i bakgrunden och med doft av rökelse och oljor.
Hela ceremonin skedde på en scen som var dekorerad som ett tempel och prästen satt där och gjorde en massa förberedelser minst 1 timme innan själva vigselceremonin.
















Själva föreningen skedde när brudens fader håller händerna på det unga tu och prästen hällde olja över. Roshni var nog mycket nervös och såg väldigt allvarlig ut under hela ceremonin men efter att de förenats och hennes pappa "gett bort" Roshni till Vikas så kom leendet tillbaka på hennes läppar. Titta på filmen och upplev stämningen i lokalen.



I Indien är det vanligt med arrangerade äktenskap. Två gånger tidigare hade de fått träffa varandra innan den stora dagen så det var ju inte så konstigt att dom båda var nervösa. Vanligt är sedan att bruden flyttar hem till brudgummen och hans mor och far. Vi vet inte hur Roshni och Vikas ska göra, men Roshni har fått Vikas tillåtelse att fortsätta att arbeta iallafall. Många tvingas att sluta för att istället sköta hemmet tillsammans med svärmor, de mina damer känns väldigt främmande eller hur?
Lunchen serverades utan bestick så det var bara att hugga in. Lite kladdigt men man blir ju som barn på nytt.


Efter maten är det handtvätt som gäller. Här samlades vi efter handtvätten tillsammans med några av Roshnis arbetskompisar. Rajeev i mitten var killen som var vår huvudkontakt på Santa Fe. Vi blev genast inbjudan på ett party på fredag.

Precis som i Sverige så åker brudparet iväg. Vi vet inte om det skramlar något efter bilen då vi åkte hem innan alla hade uppvaktat och blivit fotograferade tillsammans med brudparet. Vart brudparet tar vägen efter vigselakten vet vi inte men vi får ta reda på det. Utanför lokalen fanns fantastiskt fint utsmyckade bilar med blomster uppsättningar, troligen för att ta brudparet till ett hotell för att fira bröllopsnatten.




Det var jättekul att få vara med om ett bröllop i detta land, så annorlunda jämfört med hur vi gör i Sverige. Det har berättats att ofta är det väldigt många gäster 500 -1500 på ett bröllop och festen pågår ofta i tre dagar och ibland ännu längre. Jag har hört historier om hur herrar och damer samlas i olik rum och hur herrarna går och där serveras allehanda starka drycker även om det officiellt inte bjuds på sprit.

Vi bjöds på vatten och juice så det det var bara till att dra till jobbet som vanligt efter festen och Karin åkte hem för att nåla av sig sin sari och damma pärlorna och diamanterna på skorna.