I korianderns förlovade land: Ram ram

Uppför trappan och ta plats på rad 15 A och C, för att flyga till Radjistan. Vi har länge pratat om denna resa för vår vän Shilpa är från Udaipur och hon har berättat om denna delstat där mycket av makten funnits och rikedomarna frodats.

Vår resplan var att komma till Jodphur (den blå staden) efter lunch för att hinna titta på fortet. Checka in på ett hotell för att nästa dag resa till Jaisalmer som kallas den gula (guld) staden (4 timmars bilresa på fin fin väg). Här var planen att besöka fortets museum och sen checka in på vårt hotell som ligger inom fortets murar. Därefter ut i öknen följande dag med ökensafari och övernattning i tält. Sen tillbaka till Jodhphur för ett besök i palatset. En natt till i Jodhpur och en utflykt till en byn Salawas där det vävdes mattor, innan flyget till Mumbai gick. Vi var nästa lite svettiga av tanken på att hinna allt men som vanligt i Indien, allt ordnar sig. Den här resan hade vi ordnat utan resebyrå så det kändes bra för visste vad som var bokat eller inte.

Viktor som var hotellägare hälsade oss välkomna och rummet var förberett. Ett trevligt rum med utsikt mot trädgården. Det visade sig senare att den chaufför Viktor bokat åt oss faktiskt kunde prata och förstod engelska (det var vårt krav efter vår resa i Kerala) och han var dessutom oerhört hjälpsam, en riktig klippa skulle det visa sig.
Slängde in väskorna på rummet och begav oss mot Jodhpurs fort.

Vägen i till Mehrangarh fortet var finurligt konstruerad. Sju mäktiga portar att gå igenom med branta lutningar på vägen in, allt för att hindra fiendens här med elefanter att komma in i fortet. Grunden till fortet som ligger på en 125 meter hög klippa lades redan 1459 men det var under mitten av 1700 och 1800 talet som fortet förändrades till de vi kan se idag.
En paus på vägen genom portarna för att beundra utsikten över den blå staden.
Väl inne i fortet kunde vi beundra all grannlåten som fanns och hur maharadjan levt där på sin tid.

Detta var favorit rummet för maharadjan som levde här 1843-73. Såg en tavelutställning på alla maharadjorna och de verkade ha varit vid makten ca 2-10 år, sällan längre så det var nog ett tufft liv trots alla hustrur och konkubiner.

Mycket lyx och flärd för maharadjan och hans hov men det krävdes nog många tjänare för att hålla ordning på allt. Vi hittade en extragäst som hängde kvar och undkommit städpatrullen (såg ut att ha fastnat för några år sedan men Karin tror att den levde).

Vackra salar med mycket guld och spegelmosaiker.

Vi stannade och spanade mot palatset borta i fjärran och drömde om hur fantastiskt det kunde vara. Men inte mer sådant idag. Dags att bege sig till marknaden runt det gamla klocktornet nere i staden. Vår chaufför var orolig för oss och ville inte släppa av oss men till slut blev det som vi ville.

Här mötte vi en annan verklighet när vi promenerade i vimlet bland hästar, kossor, kameler och människor. Nu var alla dofterna tillbaka igen där koskit och kryddor, grönsaker och allt annat blandades till en doft (odör på vissa ställen där kossorna kissat). Charmigt men lite bökigt och man fick verkligen se sig för var men placerade foten!

På marknaden kunde man hitta nästan allt möjligt och i det närliggande gränderna fanns det som eventuellt saknades på marknaden.

Mörkret sänkte sig och chauffören ringde oroligt och funderade på var vi var. Vi avslutade snokandet i gränderna och åkte till hotellet. Den kvällen var det en buffét uppdukad i trädgården och efter att en busslast med bönder från Frankrike väl anlänt så började underhållningen. Det var en grupp som spelade och dansade traditionella danser där det plockas upp pengar med ögonlocken.

Kvinnorna var klädda i vackra dräkter med mycket glitter och mynt som rasslar när det rör sig rytmiskt till musiken. Sätt er till ro och titta på dessa 49 sekunder och missa fram för allt inte inte slutet...